Jo, jag lever

Mitt vänsterben, inte lika mycket. Jag har landat hemma igen efter en fantastisk helg i London med Kattis och Malin, med Mamma Mia och shopping och mängder av mat och skratt. Och ett maraton som först var underbart, sen blev en kamp jag inte riktigt har processat än. Mitt skadade ben gav upp, jag hade fruktansvärt ont och jag njöt faktiskt inte så mycket alls-och det är inte så jag springer maraton. Jag är ju den gladaste maratonlöparen! Men jag fick min medalj och jag tror verkligen att det finns saker att lära av det här med. Snart kommer en racereport. pw16mjA5Q1CwCAPzL7CVeQ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s