Måndag

Går till jobbet i min fina tröja, stolt som en nybliven förälder, jag har ju fått en ny medalj i min samling. De första tre bara säger hej och godmorgon! Va? HUR kan de ha missat att jag sprungit maraton? Ordningen återställs när kollegan skiner upp och undrar hur det gått så fort han ser mig. Försöker under dagen låta bli att slänga in i varje konversation ”när jag sprang i lördags”. Det går sådär.

Tisdag

Kraschlandning. Inleder jobbdagen med en emotionell käftsmäll (mitt jobb innebär det ibland) och all endorfinenergi rinner av mig. Det här är en sån dag när jag verkligen skulle behöva en terapirunda i löparskorna, när taktfasta steg reder ut tankarna. Argumenterar både länge och väl med mig själv om hur länge det tog att bli pigg igen när jag drog igång för snabbt efter förra maran. Förnuftet vinner, löparskorna står oanvända. Bryter ihop och går vidare.

Torsdag

Nu är det dags-maratonbenen ska väckas. Tar med mig lånehunden och trippar iväg, känner hur kroppen vaknar och sinnet slappnar av. Lånehunden, som är en stadig rottweilerpojke i sina bästa år, tycker att löpning är jättekul i två kilometer. Resterande kilometrar tänker han nog att jag behöver träna lite mer och ger mig lite extra vikt att släpa på genom att hela tiden springa liiite långsammare än jag. Snällt av honom, verkligen. Kommer hem och hamnar i den där farliga postracekänslan när klickfingret får ett eget liv och anmäler sig till alla möjliga konstiga lopp. Hanterar den gonom att boka flygbiljetter till ett lopp jag redan är anmäld till, i april.

Fredag

Föreläser om vätskebalans och lyckas ta mig själv som dåligt exempel minst tre gånger. Långdistanslöpning är ju lite knäppt, när man tänker efter.

Lördag

Jag borde kanske börja komma igång snart? Ska bara gå på 40årsfest först.