Jag sprang ett rätt jobbigt pass i Rocklundaskogen idag, och efter ett par kilometer sprang jag på den här fantastiska människan som är en kollega till mig. Det finns löparhjältar, också finns det livshjältar. Hon tillhör den senare kategorin.

Livet har på många sätt varit komplicerat för henne, och det liksom bara fortsätter att vräka komplikationer över henne-sjukdomar-anhöriga som dör-krångliga relationer. Mitt i allt det här är hon en alldeles fantastisk person, som ser andra, är grym på sitt jobb och gång på gång reser sig upp och kämpar vidare. Klok och rolig. Såklart är hon hopplöst uppgiven och nedstämd ibland med, men är då så imponerande öppen med det med. Mitt i alltihopa är hon dessutom en riktigt grym löpare, och det är fler än en gång hon beskrivit löpningen som ett andhämtningshål mitt i allt.

Ibland tror jag att vi glömmer bort att se de verkliga hjältarna mitt ibland oss. Jag ska bli bättre på det, för C, du är faktiskt min idol!