Den här träningsveckan visste jag redan från början skulle förvandla benen till köttfärs. Onsdagens backar visste var de tog, på riktigt, och mina vader har lajvat en tennisboll sedan dess och krampat så fort jag gått i trappor.

Jobbveckan full av frustration fortsatte i samma tecken och gårdagen blev ännu värre. Min hjärna behövde löpning, mina ben not so much. Men de ställde upp. Benen som knappt kunde gå trampade snällt iväg på nästan en halvmara. Det gick inte fort, vaderna krampade i backarna men vartefter klarnade tankarna och jag kunde gå in i helgen som en ny människa. Uppenbarligen är frustration en väldigt bra drivkraft.