Då, för länge sen, innan löpningen var en del av mitt liv, hade jag en massa idéer om hur löpare såg ut. Långa ben, smala, lite seniga, sammanbitna. Lätta i kroppen. Jag började jogga omkring lite och tänkte att aldrig skulle jag dra på mig tights! Jag gömde mig i skogen och på ensliga vägar och tänkte att de där riktiga löparna inte skulle upptäcka mig där.

Sen anmälde jag mig till ett lopp, i fjällen, och insåg på startlinjen att det var ju jag och Sverigeeliten som skulle springa. Jag kom näst sist, slog av ett spinalutskott på korsbenet men har nog aldrig varit så stolt över en prestation. Alla utom jag såg ut som löpare, men jag hade kul ändå. Sen fortsatte jag springa lopp (lång historia, som förtjänar ett eget inlägg) och så sakteliga insåg jag att löpare, de ser ju ut som mig. Och som dig. Och som min gaselliknande vän och den lyckliga 75åringen jag korsade mållinjen med ett lopp. Mina Rytterne Runners kommer i alla former, åldrar och farter och vi är löpare varendaste en av oss.

Jag önskar så att fler kunde förstå det. Att de kunde få uppleva njutningen i ansträngningen, meditationen i steget och känslan av att se ut som en löpare.